Konstigt.

Känner mig helt förvirrad. Vet inte vad jag tycker och vad jag tänker.
Ser vägen framför mig,men vdet verkar omöjligt att ta stegen framåt.
Jag står still i stormen och håller mig krampaktigt fast vid den torra,döda grenen.
-Den enda tryggheten jag känner till.
Hade det inte varit så mörkt. Så kallt.
Ja,då hade jag kanske vågat släppa taget. Vågat gå med bestämda steg längs med den stig jag så länge spanat in.
Grenen i min hand är taggig. Taggarna växer likt ogräs för var dag ochmin handflata är alldeles sårig.
Det svider och det det gör ont.
Men taggarna har vuxit fast i min hand. Jag ser dem som mina små barn. De växte fram under värmen från min handflata,
och jag vågar inte släppa dem!
De är min trygghet.
Smärtan i min hand skrämmer mig inte. Jag vill inte bort.
Den smärtan som gör ont. Den smärtan jag vill undvika.. Det är den smärtan ovissheten,otryggheten och kylan som jag kan se växa kring stigen.
Handen är varm och kladdig. Blodet rinner,men jag är ändå oförmögen att släppa taget.
Så rädd.
Om jag ej håller i grenen,vad ska jag då greppa tag om?
Vem ska då hålla mig i handen?