Det hände.

Det finns en händelse jag inte allt för ofta nämner.
Jag vågar aldrig prata om den. Det var så förnedrande att det mesta bleknar i jämförelse.
Några veckor efter att jag hölls inlåst och traumatiserades,
så hände det igen.
Jag våldtogs ännu en gång
och har ingen annan att skylla på än mig själv.
Det var i januari i år..
Jag var så naiv,
som alltid.
Naiv och samtidigt beredd på döden.
Jag må ha varit destruktiv och ute efter förnedring,
men inte på det viset som han behandlade mig.
Han våldtog mig i alla hål.
Han slog mina skinkor alldeles blåa.
Han tvingade mig att kalla honom "pappa",
han kallade mig hans "lilla flicka".
Kan fortfarande känna hans fingrar i mig
och förnedringen som kom efteråt,
när han tvingade mig att suga av de fingrar som varit i alla möjliga hål.
Han behandlade mig som en trasa,
en sexuell (sjuk) fantasi han antagligen länge velat leva ut.
Jag ville aldrig vara en del av det han är.
Men han har ristat in sin handling i min själ
och jag glömmer honom aldrig.

Varför skulle jag vara så naiv? Så DUM! Idiotisk fråga egentligen, jag vet ju varför..Det var för att jag mådde så in i helvete dåligt efter det som hände i december.

Inombords gråter jag fortfarande,men skammen är för tung för att jag ska våga nämna allt som hände från dec till januari-februari i år.