Söder om söder

Mörkret faller
men i blicken finns en ficklampa
och i kroppen något som skuttar och ler.
Är jag påtänd?
Är jag helt enkelt störd och inhuman i tankebanan och känslolivet?
- Nej.
Jag var på väg hit.
På väg till trygghet som värmer frusna fingrar
när du lekt snöbollskrig med dina fiender som tagit dina handskar.

Du gör mig glad.
Du får mig att glömma den jag egentligen inte är.
Glömma den jag identifierat mig med så länge,
den lilla flickan som växte upp och blev...
Ja...
Hom blev den jag är.

Du påminner mig om den jag verkligen är,
du suddar bort mitt svarta likt en idiot som tryckt på "delete" av misstag.
Var ej beredd.
Men du får mig att känna mig levande.
Du får mitt inre att må uppriktigt bra
och tårarna känns som en illusion jag hade långt innan.
Vem är du?
Varför gör du detta mot mig?

Mår jag bra bakom den mörka tyck-synd-om-mig-fasaden?
Var du den som fick mig att tappa masken och bli Carolina
Carolina utan ett bergslass av trasighet.

Ärren finns,
men såren är läkta.
Smärtan är glömd
och jag har dig att tacka för glädjen och lyckan jag förträngt.
Tack.
Tack tack tack.