Hittade nyckeln och lämnade allt bakom mig.
Sprínger igenom taggiga snår
och blodet,
ja det visar vägen till min smärta.
Benen viker sig och jag faller.
Vaknar i fosterställning
och inser att jag aldrig sprang.
Smärtan består,
men min flykt var bara något jag fann i en värld där inget existerar
-inte ens jag.
Varför ska det vara så svårt?
Två ben,en vilja av stål och ett hjärta som brinner.
Men smärtan vägrar ge med sig.
Jag lider,
patetiskt självömkande färgar väggarna i mitt rum.
Smärtan skulle komma förr eller senare,
jag hade aldrig planerat att stanna kvar i ruset.
Men det smärtar.
Kramper avlöser varandra och allt jag ber om är en trygg famn.
I blodet bakom stängda dörrar ligger jag ensam.
Kan inte vänta,
men måste.
Måste inse att famnen bara är några timmar bort.
Måste inse att jag själv skrivit den historia som resulterat i detta.
I ångest,abstinens och förtvivlan.
Bara jag.
Ingen tvingade mig.
Men jag har bestämt mig.
Är klar med den resan som orsakat detta.
Klar och redo att bemöta världen med ögon utan suddig hinna.
Älska. Kämpa. Övervinna.
Drugs only make you ugly.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar