Allt och inget.

Kniven djupt djupt in.. Strupen trasas sönder,
likt alla de kärleksbrev du läste som barn.
Snön färgas röd av blodet,när du ligger i din egen skam på kall kall mark.
Du föll när isen speglade allt det du är och alltid varit.
Tunga steg,blicken ner i marken och blicken ger dig all den insikt du saknat.
Du är det alla sett.
Du är blott en obetydlig jävla misär-beklädd kartong utan innehåll.

Du föll,
viljan att resa sig besitter du knappt längre.
Varför?
Varför resa sig när du kommer att inse sanningen gång på gång.
-Du är ingenting.

Jag ser mig själv från ovan,
död och ful. Kall och värdelös.
Inombords dog jag för allt för längesedan,
att det skulle dröja så här länge innan resten lät omgivningen vara ifred trodde jag inte.
Jag är trött.
trött på att beskåda allt det döda.
Trött på att göra fel,vara fel och sakna alla de egenskaper som befogar respekt.
Jag är dum i huvudet,
nu återstår det att veta vem som högg mig i strupen.
Vem räddade mig från livet?