låter jag sanningen bli ett med tystnaden.
Allt jag illustrerat med orden jag delat får mig att inse att andra än jag själv felat.
En serietidning klassad som komik,
är egentligen fylld med tragik.
Jag gråter när ingen ser och hör.
jag gråter fastän jag kanske inte bör.
Vill få klarhet i vilken ände som leder vart och önskar finna lösningen snart.
Att veta varför sorgen inte avtar,utan hela tiden mig med mer tankar matar,
är den fråga jag skulle ställt om jag skulle våga.
Men känner mig lika dum som ful.
Efterbliven med fel definition av kul.
Vet inte varför det ibland är svårt att le,när inget hinder går att se.
En sorg som sedan länge lämnats bakom tid och rum,
gör mig fucking fortfarande lika stum!
Masken som döljer ansiktet döljer en hemlighet som alla egentligen vet.
Tårar fällda av dårar.
Vanställd,misslyckad och utan lösning på ekvationen,
väljer jag att fly in i den andra dimensionen.
Jag blir ett med allt det jag sett.
Blir ett med det jag uppfattar som liv,men som kanske bara är hjärnans tidsfördriv.
Om serietidningen aldrig ens existerat,har jag då verkligen på fel sätt agerat?
Är jag verkligen definitionen av äckel och trasighet,eller är det min egna påhittade verklighet?
1 kommentar:
att inte veta vilken väg man ska vandra
innebär inte att man sig själv ska klandra
man kan tänka själv, eller göra som andra
så länge ingen ens frihet stal
är det upp till en själv att göra val
men man måste komma ihåg att andas
innan de nya vägarna bevandras
så att ett steg i taget behandlas
för då man ensam bygger murar av sorg
kan man antingen söka skydd i sin borg
eller ställa sig i mitten av ett torg
för vad man än har velat göra
finns alltid nån som vill dela börda
ibland är det bra att bära en mask
men se till att vara nära en vask
för sanning får inte plats i en ask
vad som är sant är det bara du som vet
så länge du skapar din egen verklighet
säg kan man då alltså inte tycka
att man även kan skapa sig sin egen lycka?
med vilken du dig själv ska att smycka
<3
Skicka en kommentar