Fredag.

Snart dags att gå ner till matsalen. Dags för frukost.

Att en sån simpel sak ska vara så jävla jobbig! Känner hur ångesten bankar inom mig. Den försöker banka sig ut ur min kropp,för att stänga igen käften på mig så att jag inte kan äta.

Känner mig så jävla fet. Äckligt!

Klarar knappt av att se på min egen kropp. Undviker speglar och tittar aldrig ner på mina lår när jag sitter ner.

Trodde att känslan av att vara fet hade nått klimax när jag var som sjukast. Att kroppsbilden hängde ihop med svält och kräkningar.

Nu,när jag faktiskt äter,så har hatet gentemot min kropp bara eskalerat.

Så jävla äcklig!

Hade jag kunnat,så hade jag bytt kropp.

En självgod liten narcissistisk själ intalar sig själv att den är värd att leva i en mycket bättre kropp.

Att denna feta hydda borde kastas åt fanders!

Vet att själen inte är mycket bättre än den feta kropp den tvingas leva i,

själen är lika smutsig. Lika äcklig.

Kroppen gör mig illa,genom att tvinga mig att se allt det feta varje dag. Den gör mig illa genom att vilja ha mat i sig,genom att finnas överhuvudtaget!

Själen gör mig illa den med. Genom att dag ut och dag in skrika ut sin sorg. Genom att vareviga jävla dag göra mig påmind om hur äcklig jag är.

Konflikten mellan själ och kropp gör mig alldeles tokig! Vet inte vilken sida jag ska välja.

Vet inte ens vem jag är.