Stulen barndom

NEJ!

I huvudet ekar ordet,

studsar fram och tillbaka.

Men ut kommer ingenting.

Tystnad.

Sparkar och slag flyger i luften.

Hjärtat slår,

jag slåss för mitt liv.

Men kroppen är förlamad.

Skräckslagen och chockad.

Tystnad.

Stegen blir allt mer avlägsna.

Dimman av stön tystnar.

Jag gråter,

en gråt som inte syns.

Inget hörs.

Ensam igen.

Smärta mellan benen

och trosor som hastigt dragits upp.

Känns som skavsår.

Försöker föra handen mot trosorna,

rätta till.

Men illamåendet har dödat mig.

Min barndom har dött.