Min kropp.

Min kropp är så äcklig. Hatar den. Att börja äta verkade vara så lätt. Det var lättare än jag trott.

Sen kom bakslaget. Konsekvenserna av mitt ätande,min uppsvällda mage och dallrande lår gör mig alldels tokig. Självhatet har nått nya rekordhöjder och jag vet inte vart jag ska ta vägen! Vill inte fortsätta svälla,samtidigt som jag inte vill gå tillbaka till ett liv utan ett sunt förhållningssätt till mat. Vet inte vad jag ska göra! Så jävla rädd. Rädd för hur fan jag ser ut!

Äcklig. Jag är så in i helvete less på detta självhat! Vill kunna duscha utan att bli spyfärdig,vill kunna se på min kropp utan att självmordstankarna väller över mig. Vill leva utan att hela tiden tänka på mat. Tänka på hur fet jag är. Tänka på hur jävla mycket jag hatar att vara sjuk.

Tyvärr är det inte så lätt. Bulimin lämnar mig inte i första taget och jag är fast. Jag må klara av att äta mina mål mat om dagen,så i praktiken har jag vunnit över bulimin. Men i tankarna regerar fortfarande den nedrans sjukdomen! Kan inte styra mina tankar åt nåt annat håll än dit bulimin vill ta mig.

Självhat är ett ord som är alldeles för milt för att beskriva det jag känner för mig själv. Vill inte leva så här! Önskar att jag bara kunde få dö. Det hade varit så enkelt att bara ta sitt liv,om det inte var för att mitt hjärta hindrar mig. Vill inte gå miste om alla år min son kommer att ge. Ett liv med honom väger tyngre än min dödslängtan. Han ger mig kraft att kämpa,men hur mycket jag än kämpar så verkar jag inte komma någonvart. Känner mig så värdelös.