Ångest.

Att jag aldrig ska bli av med skiten.

Hela tiden ligger den där och trycker mot bröstet. Hindrar mig från att andas,hindrar mig från att koncentrera mig på annat än en flykt bort.

Vill fly. Slippa allt vad ångest heter!

Hade jag vetat något som funkar bättre än alkohol eller hetsätanade,så hade jag tacksamt använt mig av det.

Nu kan jag inte dricka.

Total-förbud mot alkohol här på behandlingshemmet.

Alltså riktas mitt fokus på mat. Mat mat mat. Mat i stora lass.

Dämpa skiten och sedan låta trycket släppa från bröstet,med hjälp av fingrar i halsen.

Äckel. Självhat.

Känner mig så smutsig efter varje gång jag hetsätit.

Känns som att jag stoppat i mig avföring,som att jag gjort något riktigt riktigt vidrit!

Vill undvika den känslan,så jag skjuter fram hetsätningen så långt framför mig jag bara kan.

Men för varje timme som går utan att jag tar till maten,så växer sig ångesten allt kraftigare.

Till slut känns det som att jag ska dö. Panikattackerna avlöser varandra och jag blir svimfärdig av utmattning.

Till slut måste jag ge efter. Göra som ångesten vill.

Måste äta. Äta äta äta. Kräkas och hata.

Hur klarar andra av att hantera den ångesten som livet för med sig?

Hur klarar man av att hantera sorg,smärta och besvikelse utan att utsätta sig själv för den psykiska och fysiska misshandeln som bulimin innebär?

Föraktar mig själv. Jag är inte bättre än Dem.

Är en förövare och utsätter min kropp för samma tortyr som De gjorde.

Jag är min största skräck. Livrädd för allt jag kan tänkas göra mot mig själv när ångesten blir outhärdlig!

Allt jag vill är att få leva i lugn och ro.

Är inte De på mig,så är jag det.

Med mat,fingrar och smärta.