Min egen förövare.

Jag är min egen förövare.

Jag ger mig på barnet inom mig och plågar mig dagligen.

Barnet skriker och ber om hjälp,

men jag kan inte hantera henne. Jag tystar ner henne med mat och alkohol.

Vänder andra kinden till när hon försöker få min uppmärksamhet,

när hon klankar ner på sig själv,på mig.

Jag vet vad jag saknat under min uppväxt.

Vet vad jag aldrig fick.

Men känslan består

-allt var mitt fel.

Barnet gråter och vill få höra att det var fel av Honom att göra henne illa.

Men jag är oförmögen att ta henne i min famn.

Känslan tar över och jag kan inte göra annat än att hata henne.

Tar mig igenom livet med skuldkänslor som aldrig ger sig.

Kan inte sluta klandra mig för allt som hänt.

När de ger sig på mig,år efter att barnet vuxit upp,

hör jag hennes rop på hjälp och jag stänger av.

Oförmögen att trösta henne.

Oförmögen att skydda min kropp från deras lustar.

Straffar mig själv.

Straffar det lilla barn som aldrig vågade säga något när han förgrep sig på henne.

Vill sluta,

men det går inte.

Jag kan inte förlåta mig själv för att jag var för feg för att säga ifrån.

Kan inte skydda den kropp som gjort sig förtjänt av att utnyttjas.

Hela livet har jag tröstat mig med att jag fyller ett enda syfte här i livet

-att tillfredsställa mäns behov.

Utan det syftet är jag blott ett offer.

Och det smärtar.

Vågar inte ge plats åt sådan smärta i min redan så såriga själ.