Vi.

Tavlan på oss har bleknat. Konturerna suddats ut och färgen försvunnit.
Tavlan är tom. Det finns inget Vi. Vi finns inte, men ramen runt den tavlan som en gång var färgglad och vacker, ja den ramen består. Ramen har etsat sig fast i mitt minne och vart jag än försöker gömma mig så påminner ramen mig om det Vi en gång var.
Det finns inget Vi. Jag är ensam och rädd.
Klarar inte av att se ramen. Klarar inte av att minnas.
Vill måla en ny tavla,som ersätter den tavlan Vi en gång var.
Jag låter mina penslar måla på olika män. Jag låter mina ögon äta upp Dem.
Måste ersätta tavlan. Måste spela det här spelet,
gör jag inte det så blir jag tvungen att med lacknafta sudda ut varenda spår som en gång funnits av Oss
-och det kommer att svida. Det kommer att svida något förbannat mycket i mitt redan så söndertrasade hjärta!

Vi finns inte. Men ramen påminner mig ständigt och jag är inte redo att slå sönder den.