Se mig.

Vem är jag? Jag är allt och ingenting.
Vill så gärna bli frisk,men vågar inte släppa tryggheten i att vara sjuk.
Min själ gapar efter kärlek och min kropp ber om beröring. Värme. Kärlek. Liv.
Tomheten i mitt bröst värker och jag vill att någon fyller det med glädje och värme. Vill bli älskad.
Ser mig själv i spegeln. Ser hur jag växer. Hur jag varit en "dålig" flicka och tillåtit mig att gå upp i vikt.
Självhatet växer och jag vill bara gråta. Hade jag bara vågat hade jag gråtit hela dagarna.
Hade jag vågat låta mina läppar smaka på den sorg som svider inom mig. Hade jag bara vågat..

Istället håller jag det inom mig. Jag sörjer,skriker och gråter.
Jag känner mig för tom för att våga lämna ätstörningen helt.
Om jag inte är sjuk,vem ska då ta hand om mig?
Vem ska då se mig?