Hmm..

Ett skämt.
En dålig ordvits,
som aldrig kommer till poängen.
Ett skratt som gått överstyr
och låter som en repig skiva.
Jag har trotsat orden,
en störd jävel skrivit i den historien som föreställer mitt liv.
Jag har rest mig upp,
trots att parasiter ätit upp mitt inre.
De trampade på mig,
när jag var som mest sårbar.
Det har inte ens gått en månad,
jag har inte ens tagit till mig allt som hänt.
Kan fortfarande känna hans lukt,
men kan inte acceptera att det verkligen har hänt.
Rädd för att jag ska kvävas av all den ångest som kryper upp ur strupen.
Tål inte mig själv.
Måste svälja ner ogräset med den enda lösningen jag vet fungerar.
Jag släpper inte flaskan,
vet att jag borde.
Men är det så konstigt..
-det har ju inte ens gått en månad!
Såret är färskt och jag behöver fortfarande bedövning,
då gnuggar De in salt i såren.
Jag straffas för att jag inte kan hantera det som hänt.
Jag straffas för att jag inte vill förvandlas till en psykopat som skriker hejdlöst.
Ett straff som kommer att ge oanade konsekvenser..
Jag kan inte hantera att fler håller mig i ett järngrepp.
Vill fly.
Varför kan jag inte bara få må?
Vill ju bara låta såret läka,
vet av erfarenhet att allt lugnar sig,
sen när jag hunnit smälta allt.
Herregud,
skulle vilja se Deras reaktion efter att ha varit inlåst i en lägenhet i ett dygn.
Vill se hur De hanterar att ha misshandlats och våldtagits hela dygnet.
Vill se hur man "ska" göra.
..Samtidigt som jag inte vill det.
Önskar ingen det helvete jag genomlider.