Vart tog Hon vägen?

Hon är borta.
Hade det inte varit för de ärr hon lämnat efter sig,
hade jag nog inte ens vetat vem hon var.
Hennes bekymmerslösa skratt,
sättet Hon rörde sig på,
blicken Hon gav mig i spegeln..
Den känns så avlägsen.
Hade jag bara kunnat träffa Henne, hålla Henne i min famn och torka tårarna.
Bara kunnat säga att förlåtit Henne.. Förklara att jag är ledsen över all den tyngd jag lagt på Hennes axlar...
Be om ursäkt. Trösta.
Gumman,det var inte ditt fel. Du hade inte kunnat stoppa det som skulle ske
-oavsett vad du nu hade kunnat tänkas göra.
Det är inte Dig det är fel på..Det är dem!
Stryka henne över kinden och aldrig släppa taget.
Snälla,lämna mig inte! Varför gick Du din väg?
Varför lämnades jag ensam kvar,men den bittra eftersmaken av Ditt eget självförakt?
Hur kunde Hon vända mig ryggen,innan jag hann förklara mig..?
Hann aldrig smälta chocken,innan hon sårades av det jag beskyllde Henne för.
innan Hon gick.
Nu kan jag bara drömma om att försonas med mig själv.
Den glada flickan dog för fera år sedan,
men Hennes själ plågar mig dag och natt.
Jag tvingar mig själv till bestraffning.
Utsätter mig för situationer där jag, med all säkerhet, åter igen utsätts för övergrepp.
Lider.
Njuter.
Vet inte hur man mår bra.
Hela mitt liv har jag vigt åt att försöka få Hennes själ att lämna mig ifred.
Hela mitt liv har Hon drivit mig till att gång på gång utsättas för det som en gång blev Hennes död
-för att försäkra sig om att jag aldrig glömmer varför vi en gång skiljdes åt.