Bestraffning.

Jag vet inte vad det är för sjukt bestraffningssystem de använder sig av här,

men straffat mig för min rymning

ja,det har de sannerligen gjort.

Mitt rum jag haft är inte längre mitt.

Jag fick ett nytt rum som inte kan liknas vid annat än misär.

Det finns ingen säng,

utan jag får sova på en madrass på golvet.

Det är skabbiga möbler och jag har inte ens en garderob!

Hur mkt jag än skulle vilja börja småtrivas här så känns det rätt avlägset nu,

när jag tvingas bo i ett satans råtthål!

Vill dra igen,

det här var inte kul.

Att valborg börjar närma sig med stora steg känns inte heller ngt vidare bra.

Klarar inte av att vara glad och "fira" en dag som jag för alltid kommer att koppla samman med våldtäkten.

Det går bara inte.

Att det sen blir 10:e maj,gör inte heller saken lättare.

Då blir jag påmind om ytterligare en våldtäkt som satt djupa sår i mig.

Egentligen borde jag lägga mig under en sten och bara få vara jag,

inte vara ett offer.

Varför kan jag inte sluta tycka synd om mig?

Jag vill vara något annat än ett resultat av flera års kontinuerliga våldtäkter,

men jag kan inte sluta påminna mig själv om vem jag är.

Vem skulle jag vara,

om inte jag drabbats av allt skit?

Jag skulle ju vara nån helt annan.

Och Wille,ja han skulle inte ha funnits.

Hemska tanke.

Samtidigt som jag ibland bara önskar att mitt liv hade varit lite mindre tragiskt.