Rättegångar.

Att jag aldrig slipper dem.
Imorgon ska jag till Kammarrätten och överklaga att jag fick LVM för 3 månader sedan.
Kommer bli allt annat än kul att behöva lyssna på argumenten för att jag ska ha skiten.
Kommer att svida,
när det broderar ut hela mitt liv och allt jag är.
Hårda ord utan nåd. Jag är inget annat än pappersarbete.
Är inget annat än en missbrukare som inte klarar nåt.
Det konstiga är att de aldrig nämner matmissbruket,
som är det som har störst grepp kring min hals.

Polisen ringde idag.
Åklagaren har beslutat att väcka åtal. Det blir inget när det gäller våldtäkten,
men misshandeln vill de få honom dömd för.
Med andra ord så blir det dags för en ny rättegång inom kort.
Vet inte vad som är värst,
att sitta på en rättegång där man själv är gärningsman. En rättegång som går ut på att smutskasta mig och trycka på alla mina ömma punkter..
Eller en rättegång där jag är målsägande och tvingas berätta detaljer jag helst av allt vill glömma.
Pest eller kolera.. Kan de inte bara låta mig vara ifred?