Så pinsamt.

Så pinsamt när De ser.
När de kommenterar och frågar.
Hjärtat slutar att slå och jag blir alldeles svimfärdig.
Jag känner doften av deras maktlöshet,
smaken av uppgivenhet sprider sig i munnen.
Jag vänder dem ryggen och låser in mig.
Under ytan gråter jag
och jag skäms.
Men jag är svag. Jag klarar inte av att låta bli det förbjudna.
De vet inte vad de ska göra,
när jag låser in mig i bubblan av bulimi.
Och inte är väl det särskilt konstigt,
med tanke på att inte ens jag vet vad jag ska göra.