Funderar.

Jag vet inte om jag äter för att kräkas,

eller om jag kräks för att jag ätit.

Jag vet inte om jag finns,

eller om jag sedan länge är död.

Hur kan man älska någon,

när allt man bär på är hat?

Älskar dig,

min lille Wille.

Jag skulle inte klara mig utan dig!

Du lyfter upp mig när benen inte längre bär.

Du torkar mina tårar när jag inte längre ser.

Jag hatar den kvinna jag blivit,

jag blev inte som jag ville,

inte som jag skulle.

Jag blev ett ångestmonster,

med ord vassa som spjut.

Jag hatar allt som kommer ut ur min mun,

allt det som sårar

som jag ändå inte menar.

Varför säger jag såna saker?

Vem är det som tar över min kropp,

min mun,

min tunga?

Vem är det som ger mig så mycket skuld,ångest och skam att bära?

Jag tänker snälla tankar,

men minsta ord fälla mig till marken.

Vill inte vara elak,

men har heller ingen lust att vara snäll.

Snälla Gud,

om du finns

ge mig kraft att orka ta mig igenom allt.