Hurt.

I did it again.
Igår gjorde jag det förbjudna.
När paniken åt mig levande, när sorgen klubbade ner mig likt en försvarslös säl,
så tog jag fram det man aldrig får röra.
Fram med rakhyveln,
ut med rakbladet.
Jag biter och jag tuggar, för att få bort den hårda plasten.
Skär mig lite i fingret.
Placerar en handduk under mig och sträcker fram armen.
Med kents ljuva toner i bakgrunden trycker jag rakbladet mot handleden och
trycker till.
Trycker till och skär.
Blodet rinner,
det ser vackert ut. Alldeles mörkrött.
Jag förvånas över att jag kan ha något så vackert i mig.
Att jag,som är så smutsig och ful, kan ha något så rent inuti mig.
Handduken färgas röd och jag ger upp.
Det var aldrig döden som lockade,
inte på allvar,
inte denna gång.
Men jag orkade verkligen inte mer. Ville bort.
Vet inte om det var smärtan jag ville åt,
för att komma bort ifrån verkligheten.
Eller om det var bort ifrån livet jag ville.
Orkar inte mer.
Står inte ut med mig själv. Står inte ut med min smutsighet.
Hela dagarna äter jag och kräks.
Hela jag är en enda stor spya.
Jag kan varenda millimeter av toalettstolen utantill.
Halsen värker och kroppen ber mig om att få vila,
men jag bara trycker i mig mat
och tvingar kroppen att sammarbeta.
En fet kropp förtjänar ingen mat,
av rädsla för att tvingas svälta kräks jag upp allt.
Tyvärr har jag snart uppfyllt mina kriterier för "fet",
vilket innebär att jag snart måste in i en svältperiod.
Snälla hjälp mig,
låt lidandet ta slut.
Döda det onda. Döda mig.