Det är sommar och solen skiner.
Fåglar kvittrar och jag är utomhus.
Cyklar och känner mig fri.
Inga händer rör mig längre.
Cyklar nerför en backe,
grus i hjulen och jag faller.
Skrapsår. Blod och tårar.
Då kommer Han. Äcklet.
Bär in mig i vardagsrummet.
Vilken hjälte.
Mamma ler och lämnar oss ensamma när Han ska "plåstra om mig".
I samma stund som hon avlägsnat sig förflyttas Hans hand.
Hans fingrar glider in i mina trosor och andetagen blir tyngre.
Äckligare.
Han leker med mig som att jag vore ett stycke kött.
Mamma är alldeles i närheten,
men jag vågar inte ropa.
Vad skulle jag säga?
Det var säkert ändå mitt fel..
Det var jag som var klantig,
jag som föll.
Avskydde mig själv för att jag försatt mig i sånt underläge,
att jag skadat mig.
Jag var ju fri för en stund!
Kopplar ihop tillfällen man gör sig illa
med tillfällen man hamnar i fysiskt underläge
-igen.
Kopplar allt till övergrepp och förnedring.
Skuld och skam.
Men vilka tillfällen finns egentligen kvar?
När är man egentligen trygg?
Han var ju på mig hela tiden,
ska jag gå omkring och vara rädd för allt
för något Han gjorde när jag var barn?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar