Ork.

Jag orkar inte mer.
Orken och kraften spolade jag ner i toaletten,
imorse när jag vaknade.
Livslusten och glädjen tappade jag när jag klev på tunnelbanan,
ner på spåret och överkört av vagnarna,
där låg allt det positiva.
Nu är allt blott en sörja som kletat sig fast emellan mina fingrar.
Jag blir påmind om glädjen,
ser den,
men kan inte känna den fullständigt.
Vill inte längre kämpa.
Vill inte längre vara fet,ful och äcklig.
Orkar inte ha ont,
har tröttnat på att tappa andan så fort jag kommer på att jag faktiskt lever.
Jag är inte död,
men allt det smärtsamma inom mig är så oerhört mörkt,
att det är svårt att se det som levande.
Jag måste vara död inombords.

Tycker att det är så pinsamt,
att jag inte är stark nog.
Inte fin nog,
inte smal nog.
Alla steg jag tagit verkar leda till ett stort gap
och jag krossas snart mellan tuggorna.
-Om det ens går att tugga mig.
Jag är så genomrutten att stanken nog avskräcker besten.
Jag är så seg och torr att det nog inte ens går att svälja mig.
Jag är något fruktansvärt ledsen
och jag önskar att jag hade en trygg famn att luta mig emot.
Men jag är ensam,
ensam bland en massa människor
och ingen ser den riktiga Carolina.