Jag stryps och hjärtat blir till tusen tårar
som rinner ner för mina kinder.
Paniken äter upp mig
och hindrar fröet från att utvecklas till något annat än en taggig stjälk till det som borde varit en ros.
Står i duschen och försöker att inte svimma av självförakt.
Försöker att inte kräkas ner allt det jag heter och är.
Försöker att fokusera på annat än att jag är så oerhört fet och ful.
Vill inte klä på mig,
vill inte vara naken.
Vill bara slita loss all hud,
allt det överflödiga
och blotta det lilla inom mig.
Håna det man inte längre ser,
istället för att hata det spegeln visar.

Jag vill inte längre gå,
inte längre stå.
Vill bara förvandlas till ett nytt foster
och bli den jag en gång trodde att jag skulle bli.
Vill inte vara den jag är.

Vet inte vad det är jag hatar,
om det är hur jag ser ut
eller hur mitt utseende är ett enda tecken på misslyckande.
Vet inte om jag verkligen tror att smalhet kan göra mig lycklig,
eller om det är viljan att vara "bäst", "smalast" och "sjukast" som gör att jag inte vågar mig ur Hennes grepp.
Jag vill inte bara vara en i mängden,
jag vill vara "nån"
och allt jag är nu (och har varit i 12 år) är just SJUK.
Så varför bli nån annan?
Kommer ändå alltid att vara värdelös.