T-centralen,
en vanlig vardag, en helt vanlig eftermiddag.
Folk överallt,
man blir verkligen osynlig.

Känner hur låren dallrar och försöker att fokusera på något annat.
Möter deras blickar med en självsäkerhet jag inte visste jag hade.
Förstår inte hur jag kan vara så lugn,
JAG. Jag som är så ful och hemsk!
Ibland blir jag arg på mig själv för att jag inte hatar mig själv tillräckligt.

Fast jag vet ju att det egentligen inte är den riktiga Carolina som blir arg,
det är det där hemska monstret,
den där taggiga osäkerheten inom mig som vill få mig att hata hata hata.
Hata mig.

Egentligen vill jag ju bara vara lycklig.
Stå ut med min spegelbild och allt jag är.
Jag vill helhjärtat inse att alla hemska minnen inte är JAG,
det är dem.
Det är DEM jag ska hata,
alla de som gjort mig illa!
Men det är svårt.
Det är mycket lättare att hata mig själv.
Det är mycket lättare att intala sig själv att världen är ok,
att det bara är jag som är hemsk.

Jag går där bland ett myller av folk
och för en stund så hatar jag inte mig själv.