Steg.

Stegen ekar i mitt huvud.
Jag hoppar och jag studsar,
men för varje hinder jag tar mig över så bryter jag ett ben.
Kroppen står på stand-by,
jag är förlamad men jag rör mig liksom ändå.

Ansiktet ler,men det är bara en mask programmerad att inte visa känslor.
Inom mig skriker ett sårat barn av smärta
och gråten forsar.

Panikattackerna utlöser varandra hela tiden.
Jag låtsas gäspa eller sucka,
för att inte visa hur andfådd jag blir av ångesten.
Jag avskyr den kroppen jag fått.
Jag står inte ut med att vara fet!

Vill gå ner i vikt igen,
samtidigt som jag inte vill det.
Jag vet att jag inte var särskilt mycket lyckligare då.
Men framförallt så fick jag inte allt det jag nu får
-njuta av kvalitetstid med min Wille.
Jag får så mycket uppmuntran från min familj,
min älskade familj,
att det blir pinsamt att jag inte helt uppriktigt kan vara glad åt den förändring som skett.
Men jag kan inte rå för det.

Är glad att jag inte är ensam,
då hade jag fallit tillbaka -igen.