Vaken.

Vaknar hög som ett höghus,
berusad av min egen ensamhet.
Ligger låg som en madrass,
i fosterställning.
Här råder tystnad och inga hjärtslag slår i takt med mina.
Ingen famn att krypa in i,
ingen som fångar upp tårarna som rinner ur min själ.
Jag läcker sorg och försvinner in i ruset av mörker.
Det droppar ner på golvet
och jag ser min forna lycka bli till en pöl som sakta bleknar bort.
Jag är så fruktansvärt ensam
och det smärtar att inse.
Det gör ont att inte ha någon,
det sårar mig att inte vara behövd.
Att inte dela mitt hjärta med nån som ger lika mycket som han får..
Att vara ensam..
Vill ha närhet,
ömhet,trygghet och förståelse.
Vill se in i trygga ögon och smaka på värmen.
Vill inte vara jag.
Vill inte ligga i fosterställning.
När ska ruset försvinna?
Kan någon tända lampan?