Utan några andetag.

Känner hur strupen blir till ett sugrör,
fyllt med sand.
Det går inte att andas och paniken sprider sig.
Försöker att hålla mig lugn,
rädd att paniken ska få hjärtat att slå hårdare än det redan gör.
Det är kaos inom mig.
Jag ler,
försöker att inte visa att jag sakta håller på att dö.
Jag pratar,
men bara för att jag vill försöka fly från min verklighet
-ett sugrör fyllt med sand till hals.

Ser mig själv i spegeln
men ögonen uppfattar inga konturer.
Jag finns inte.
Jag är ingenting.
Förstår inte hur jag kan se spegeln,
när inga ögon möter min blick.
Hur kan man se omvärlden,
känna saker,
när man egentligen inte existerar?

Jag föll för längesen.
Jag accepterade mitt fall,
jag låg på marken och låtsades att jag sov.
Rädd för att visa att jag inte kunde resa mig.
Men mitt skådespeleri börjar bli genomskinligt.
Jag är osynlig,
men mitt lidande drar till sig uppmärksamhet
och folk vill att jag ska resa mig.

Jag kan inte resa mig.
Jag kan inte sluta prata
och jag ser ingenting.
Jag är blott en skugga på en solig dag
-något som är en omöjlighet,
men ändå går att se om man befinner sig vid rätt plats.
Jag vill bara få ligga kvar
och slippa kvävas av sanden som sakta fyller mina lungor.
Låt mig få prata,
låt mig få ligga ner,
jag försöker bara överleva.

Förlåt.