Han.

Han uttalar kärleksförklaringar mot min hud,
mitt hjärta står gapande tomt.
Han berör min kropp,
han smakar min sorg.
Han ser in i mina ögon,
men ser han mig?
Är jag den han vill ha?

Jag springer med en karta i mitt bröst,
men vet inte vilken väg som leder till det mål jag vill nå.
Jag är tyst och slutar andas.
För en liten liten stund svävar jag i det blå.
Jag slutar springa och jag njuter av tillvaron.
Men bara för en stund,
sen börjar det krypa längs med benen och i hela kroppen,
jag börjar springa igen
-trots att kroppen inte rör sig en millimeter.
Jag lämnar allt bakom mig,
men har egentligen inte tagit ett endaste steg.

Ser han vad jag har att erbjuda,
eller tror han att jag bara har börjat? Att jag har en massa på lager?..
Jag har ingenting.
Jag är ingenting.

Han är allt,
han har allt.
Jag ger ingenting och jag har inte ett skit att erbjuda.
Jag är en osynlig daggdroppe på gräset han trampar på,
utan att blicka nedåt.
Jag är den kalla luften som får honom att svära om sommarnatten.
Jag är regnet alla hoppas på att slippa,
jag är olyckan som inträffar när man minst anar det.

Varför älskar jag någon som är över mig?
Varför älskar jag dig så?
Jag är inte riktigt värd dig,
jag kan inte göra dig lika lycklig som du gör mig.