Mina hjältar förgiftades av all den osäkerhet som låg och puttrade under lock.
Dagen kom då kastrullen kokade över och det färglösa innehållet fick nytvättade händer att kännas lika skitiga som efter en jakt på de potatisar som borde ha legat på plattan och i mig.
Jakten satte sina spår i oss,
jakten gav oss bara tid att finna fler luckor i receptet,
jakten gjorde det till synes perfekta receptet till något ofullständigt.
Jag rörde runt i tomma grytor
Jag lät kryddor färga rätten i varma färger,
nästan lika varma som den brasa som brinner inom mig -trots att solen skiner.
Jag tog över,
jag ordnade så att vi fick en buffé av känslor serverad.
Men vilka var äkta?
Jag fann originalreceptet en dag då jag snubblade över den plats där den finaste potatisen växer.
Jag gillar inte potatis. Jag ville bara inte vara gnällig,när jag åt det första du serverade mig,
en gård västerut som för alltid kommer att föra mig tillbaka till den dag då min falska jakt plötsligt blev sann och beröringen mot din hud styrdes av ett hungrigt tomrum i mitt hjärta.
Jag rörde vid din hud och mina händer kunde spela piano på allt du är.
Min blick mötte din
och receptet jag ständigt försökt återskapa blev äntligen fulländat.
Smaken av dig,
minnena du gav,
sorgen vi delat,
allt fick mig att inse att du var mer än en ändlös jakt.
Förlåt Jocke.
Förlåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar