I'm better out there

När dimman lagt sig och den dagen du mötte när du klev upp är borta.
När allt är borta och du finner små odjur inom dig.
Ohyra som bara kryper och kryper.
Ja,då finns alltid hjälpen där.
Hade jag litat. Hade jag trott.
Då hade ohyran antagligen försvunnit,för att stanna bland sina egna.
Med krypningar och panik ser jag inte alla de blommor jag trampar på,
jag ser inte allt det levande
-min blick fastnar vid något som är dött.
Mina tankar är enkelspåriga och räddningen kommer.
Med lugnet det ger mig inbillar jag mig att jag mår bra.
Försvinner ut ur min kropp och hoppas på att finna en värld där ondskan inte är så utbredd.
Jag lever i en illusion.
Hur långt jag än vandrar i min egna värld,
i en värld där hoppet inom mig bara existerar i ett tag.
-när dagen kommer är jag densamma igen
Och hoppet känns som ett avslutat kapitel i en lång triologi jag aldrig tagit mig tid att läsa.
Smärta.
Jag försöker röra vid allt det äckliga,
vid allt det som blivit söndertrasat.
Söndertrasat för att sedan lagas ihop med lite läppstift,kläder och osäkerhet.
Osäkerheten är allt alla ser. -inte mina ständiga försök att dölja.
Flyr in i en lugn.
Alla är glada, alla dem jag inte ens ser.
I min värld,min värld jag åker till då och då,
ja då är allt hanterbart.
Jag slipper plågas.
Smärtorna inom mig och all den sorg som ingen vill trösta,
de är borta.
Min kropp vill omfamnas.
Omfamnas och få en chans att visa att den inte är Deras.
Den är min.
Plockar blommor i min värld,men vattnar dem aldrig.
Surrealistiska blommor behöver man inte vårda,
om man inte räknat med att fly igen.
Jag vill ut.
Kan ingen se att bakom hinnan framför mina ögon,finns det något levande?
Flykten är varken det optimala eller någon långsiktig lösning.
Jag vill vara jag.
Jag vill orka vara jag.
Jag vill drabbas av minnesförlust.