Du tar mitt allt.

Jag känner giftet.
Känner hur jag försvinner in i en surrealistisk värld där allt är ok.
Jag tappar ansiktet jag föddes med.
I spegeln syns inget ansikte,inget liv.
Allt jag ser är smuts.
Smuts. Smuts. Smuts.
Vill inte veta,inte känna.
Kroppen Ni rör vid är inte min.
Den känner ingenting.
Ögonen som möter Din blick är döda.
Inom mig lever bara ogräs som inte vill annat än att växa ut och täcka allt det jag är.
Smuts.
Mina ord duger inget till,
för när sanningen ska fram blir den inte hanterbar.
Mina ord som talar om allt det vackra sanningen kan innebära,
allt det vackra jag menar.
Allt det som gör att mänskligheten aldrig blir något fult och ont.
Ja,när jag tar de orden i min mun är det ingen som hör.
När våra blickar möts och jag förklarar att det jag känner är äkta,
att jag inte alltid är svart,
då vet du inte vad du ska tro.
Morgondagg i det gröna och mörker i mina känslor,
jag kan inte sova.
Jag vill bort från det onda.
Vill in i verkligheten.
Vill känna mig trygg.
Min vackra sanning jag målar med orden när jag talar om Dig,
den stämmer.
Blodet i min kropp efter mitt nyliga uppbrott finns kvar,
men jag har inte tappat hoppet.
När solen står som högst,
ja då önskar jag att du fanns här så att jag kunde se solens vackra strålar måla ditt ansikte till det vackraste jag sett.
Du är god.
Jag tänker springa över åkrar,
dansa runt för att visa att jag hör.
Jag tänker läsa varje blad i din bok,
inte missa ett kapitel.
Finns här,
och blodet...Ja,det torkar snart.
Jag finns här när du vill prata.
Glöm inte det.