Vingarna är tunga,
havsbrisen sveper över de vågor som svanen gungar på.
Men det fjädrarna aldrig vetat,
är det jag trott vi alla hoppats på.
Jag tog de vingar jag själv satt dit
och jag lät vikten av dig dra mig neråt.
Den skatten ingen vetat om,
var den jag slutligen fann.
På botten av allt,
utan livstecken eller existens så fann jag den dolda lyckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar