En kärlek jag var rädd att förlora

Det kanske gick flera år,

och ingen frågade hur jag mår.

Inför alla de som inget fått veta skrattade jag,

skrattade för att inte visa mig svag.

Jag säger till de tomma ansikten som lyssnar att det var hans fel,

det skulle aldrig vara någon som förstod att hela jag utgjorde en stor del.

Ja,jag menar en del till att det som varit som såg ut som en dröm,

i själva verket handlade om vem göra varandra mest öm.

Jag kände mig aldrig ensam,men aldrig heller som två.

De vackra stunderna vi delat var alldeles för få.



Han är den första och sista jag tänker på,

och jag låter bara dagarna gå.

Önskar att jag på något sätt kunde förändra den jag var,

men jag vet att inom honom finns alla minnen kvar.

..Liksom i mig. Där inne far tankar och minnen runt

i en takt som gör min kärlek till något mindre sunt.

Jag vet att jag inte kan gå vidare och lämna oss bakom,
oavsett att tomma skal med dömande blickar hävdar att det sker så småningom.

Vi hade något som gör att jag aldrig om honom vill prata,

jag vet att det skulle få de flesta att se på mig och hata.

Ingen skulle bry sig,ingen skulle känna empati.

För det fanns inga egentliga skäl till att det inte skulle förbli vi.

Jag blev rädd att lämna bort mitt hjärta,

och därmed orsaka mig en massa smärta.

Men sanningen är att jag gav bort det långt innan jag förstod

att det aldrig krävdes något mod.

Jag är oförmögen att älska en annan man

nu när mitt hjärta försvann.

Han såg på mig med ögon fyllda av gråt,

och jag ville bara säga förlåt.

I mitt huvud förklarade jag min starka kärlek,

det han uppfattade av min osäkerhet var att jag såg allt som en lek.

Men nej, oavsett allt jag sagt så är det så att en del av mig

utan tvekan alltid kommer att beundra,sakna och älska dig.

Du är min och jag kommer alltid vara din.