Have you ever really loved a woman?

I en soffa på andra våningen kan man inte göra annat än att höra ljudet av alla farväl som lyckan tagit.

I en soffa på andra våningen blir ljud och bilder till en enda soppa.

-En soppa jag aldrig skulle äta. En soppa jag aldrig ens tillagat.

Vem försöker bjuda mig på denna avskyvärda,blaskiga rätt,utan varken smak eller välvilja bakom?

I en soffa på andra våningen hör jag mina hjärnspöken vakna till liv.

Skräcken biter sig fast,likt tungan du slickade på en frusen gatustolpe.

Mörkrädd.

Runt omkring mig ser jag hur tryggheten faller itu,

allt som återstår är minnen och insikten att fly har domnats bort.

Fast i soffan

-och allt jag ser är allt det som skett under de år jag levt i en värld där inga känslor tagit plats.

I en soffa på andra våningen bryter mitt förflutna ner mig.

Jag kan inget annat än att ligga still och låta minnena förgöra allt och ingenting.

Ingenting är allt jag är

och allt är vad jag har förlorat,

då flykten har varit tillgänglig.

I en soffa på andra våningen ser jag kärlek som aldrig existerat.

Kärlek betraktat på avstånd,

av nollställdhet och tomhet.

I min ensamhet drömmer jag om att få röra vid den, känna den.

Men det är avlägset,

om inte redan för sent.

Jag lade mig i soffan och lät verkligheten ta över.

Det som en gång gick att röra,

är utom räckhåll.

-Jag tappade förmågan att vara jag.

Varför vände du mig ryggen,mamma?