Falsk lycka.

Det är dags att fly.
Jag är för trött för att sova,
för svag för att gråta.
Jag vill bort,
stå under ditt paraply när det öser ner.
Kanske vill jag även låta dig få mig att le..
Men jag står kvar.

Låter regnet dränka mig.
De tårar som rinner längs med mina kinder är inget annat än regndroppar.
Jag borde röra mig,
men jag väntar.
Ser alla tillfällen passera,
alla möjligheterna hånar mig när de är utom räckhåll.
Jag borde fly.

Kylan biter sig fast och dödar allt som varit levande.
Smärtan blir svår
och jag drömmer om att kunna springa igen.
Vill inte stå kvar,
men vet att jag måste.

Har tagit till flykten alltför ofta.
Den leder bara mig tillbaka till just den plats där jag nu står som förlamad.
Jag låter mig sakta dö,
med hoppet om att få födas om på nytt.

Jag kunde le. Jag kunde gråta.
Det här är inte jag.