När man hänger upp och ner.

Leendet på läpparna får hjärtat att hamna rätt,
slå i takt,
med ett lugn som gör att jag glömmer tid och rum.
De kapitel du tvingats läsa för att hålla dig uppdaterad,
när självbiografin blivit till dagens nyheter
börjar sakta innehålla högkonjuktur och välfärd.
Tragiken minskar och minnen raderas.
Anledningen är svår att tyda för ögon som inte vill se.
Det är svårt att veta,
när själen inte vill sammarbeta.
Men anledningarna är inte väsentliga,
det enda av betydelse är att saker började ljusna.

Började ljusna...
För att sedan bli till alla de tusentals bitar av glas på golvet,
efter Han slagit sönder alla de glas du druckit lycka ur.
Ett stort svek.

Krampaktigt håller jag mig fast vid det lugn jag fann.
Lika krampaktigt håller sig sorgen och smärtan fast i mitt hjärta
och använder alla de fulaste medel för att radera det vackra.
Varför?!

Minns de ögon som skänkt lugn och harmoni,
samtidigt som sveket gör sig allt mer påminnt.
Jag vill inte glömma allt,
vill bara lyckas glömma det som aldrig borde ha hänt.

Ge mig tillbaka det lugn jag lyckades finna.
Iallafall minnena.
Jag vet att lugnet inte kommer att bestå ändå,
men är tacksam för att jag lyckades finna det
-om än bara för en stund.