Luften i våra lungor.

Öppna upp ditt fönster,lycka,värme och try
låt allt det du stängt ute sakta bli en del av det du är och har
-om än bara för en stund.
Du stängde fönstret,
men inget av dig lämnades åt fantasin.
Jag ser dig.
Jag granskar varje rörelse med en blick som blir allt sorgsnare för var gång du ignorerar allt utanför.
Jag är inte allt.
Här ute finns annat,
det vet jag. Det vet du.
Men innan fönstret stängdes och jag lämnades utanför delade vi samma luft.
Vi andades in harmoni och värme,
vi andades in smärta,mörker och förtvivlan.
Vi höll varandra nära,
men själarna var ljusår ifrån varandra.
Bakom alla leenden dolde sig ensamhet av det slag som består.
Vi var inte ensamma fysiskt,
men inom oss kunde ljudet av barnet som förtvivlat sökte en tröstande famn inte överöstas av alla inbillade skratt.
Vi grät,
vi var vilsna i en värld där vi var oförmögna att falla.

Ensamhet.
Famnen jag sökte var inte hans,
värmen jag saknade håller mig sval om sommaren och frusen om vintern.
Värmen bottnar i en kärlek jag lärt mig att inte längre länta efter.
Saknaden efter den del av mig som gapar tomt är en saknad jag numera fyller med innovativa känslor,
känslor utan realistisk innebörd eller grund.
Jag skapar min egen framtid och verklighet,
blickar framåt utan att egentligen se något
-du gav mig aldrig förmågan att se det vackra i att vara jag.

Närhet.
Han kom och han gick. Han fick och han tog.
Jag såg leendet och tomheten kändes inte lika relevant.
Jag kunde känna mig levande när han såg in i blicken jag trodde var död.
Han.

Vem är han?
Varför saknar jag värmen,
när sanningen alltid varit att värmen följts av den sanningsenliga kylan som fått mitt inre att begravas i ruiner.
Alla är vi ensamma.
Sökandet efter det vi saknar må verka riktas åt olika håll,
olika drömmar.
Men sanningen är att vi alla saknat det alla växande individer behöver för att utvecklas till hela människor.
Jag finner honom gång på gång,
men vad har vi att ge varandra?

Min kärlek är sann,
min tomhet likaså.
Kan jag älska med ett halvt hjärta?