Dagar utan grund eller avslut.

Kliver gatan fram,
men stegen leder ingenstans. Min blick är lika stirrig som allt jag känner.
Kylan biter tag och jag undrar vad det är för dag.
Vågar jag sitta,eller känner jag fortfarande smärta?
Förnedring är något man får ta när man väljer att blunda för rätt och fel.
Jag omfamnar förnedringen under ett rus av självförakt,
omfamningen inger en slags trygghet
och jag vill aldrig vakna upp.
Påverkad av substanser och med falska kramar från det hat som ledde mig ner i avgrunden,
vandrar jag vidare på gatan.
Stegen leder ingenstans och jag fryser.
En bil.
Ett löfte om skjuts utan tvång..
Stirrig blick och muskler som börjar krampa..
Dags för nästa dos. Dags att bedöva och förtränga varför jag inte kunde sitta.
Stirrig blick och tankar som far överallt,
överallt
-Precis som hans händer som med fast grepp tar tag i mina.
Fast igen.
ingenstans att fly,
ingen som ser och ingen hör.
Skulle jag berätta finns det ingen där som lyssnar.

Jag tog några dagars återfall. Jag förlorade mina mänskliga rättigheter.