När ljuset sakta tar farväl och dimman är det vi vandrar igenom,
när natten inte längre är en tid för sinnesro och drömmar om en verklighet..
När solen som sakta stiger inte symboliserar en ny dag som gryr..
Då allt inte består av dagar,nätter och dygn,
i den stund då allt handlar om rörelser i cirklar utan ände..
Då,
ja då består jag inte längre av det som gjort mig till den jag är.
Jag glider in i olika dimensioner,
flertalet broar bränns utan att stegen jag tar fattar eld.
Smärtan raderas med en kraft så stark att jag inte förmår begripa att verkligheten tillhör det nya kapitel djävulen skriver i historien om mig.
Jag lät bli att läsa förorden och gav mig aldrig en chans att inse att livet sakta blev till en bok där inget verkar troligt.
En bok där handlingen utspelar sig på platser utan tid,rum,moral eller gränser.

I en tid jag inte förstår sitter jag med ett metspö, gjort av allt det själen sålde,
och metar efter något som nappar på den trasighet jag slängt under ytan.
Med tom blick ser jag vattnet bli till sand,
med förlamad kropp begravs jag under all den förtvivlan som blev till miljoner sandkorn.
Jag låter lungorna fyllas med sand och inser att jag sedan länge legat under marken.

Minnen av betydlesefulla stunder och ögonblick får allt levande inom mig att inse att jag aldrig behövde fly.
Harmonin fanns runt hörnet,
men jag vågade mig aldrig dit.
Svagheten fick styrkan att läcka ut ur det sönderspruckna glas som skyddat all sårbarhet.
Jag läckte sorg och alla de tårar hjärtat burit inom sig,
samtidigt förlorade jag allt det som fått hjärtat att slå.
Jag hann aldrig se vad jag förlorat innan jag begravdes.
-Innan jag vågat öppna ögonen lät jag mig lämna själen och allt jag var.
Sanningen är att jag dog i samma stund återfallet omfamnade mig,
jag lämnade allt för att kapslas in och invänta att sväljas av djävulen.
Jag ville vara stark,
jag ville fiska efter fortsatt lycka.
Men glaset sprack och spåren av mig är för alltid raderade.