Dårhus.

Känner mig instängd i mig själv. Vill komma ut,skratta dansa och le.
Försöker skämta med de som bor här,men det känns inte som mina egna ord.
Skrattar och ser så glad ut jag bara kan,men inom mig är det tomt.
De som bor här suger ut min livsglädje.
Ser på dem och självföraktet växer. Tänk om jag är lika sjuk som dem?
De förstår inte mig. Sjukdomsinstinkt är inget som verkar förekomma här.
Att jag är här frivilligt,trots att jag har en son hemma,verkar för de flesta vara helt oförståeligt. De förstår inte att jag vill bli bra.
Jag vill inte vara ätstörd. Jag vill inte vakna med panikattacker. Inte skada mig själv. Inte få plötsliga utbrott. Vill inte missbruka alkohol för att dämpa hungern.
Vill inte fundera på att ta mitt liv.
Vill leva!

Gubben som har rummet bredvid mig är totalt rubbad. Han stirrar bara,darrar lite och ger ibland ifrån sig något mumlande ljud. Han duschar aldrig,byter inte kläder och kissar på golvet.

Han luktar så illa att jag känner mig som någon som besitter ett straff. Som att jag är här för att jag begått ett hemskt brott. Jag menar,hur kan en sådan här miljö verka positivt på ens självkänsla och psyke? Känner mig förnedrad.

Försöker att låtsas som att jag inte ser vad som händer och sker här. Inte titta på de som är riktigt sjuka,inte lyssna på de utbrotten vissa får. Försöker att fokusera på mina egna framsteg och bara se mitt mål framför mig. Men kraften blir allt svagare. Äcklas av det här stället. Avskyr vissa av de som jobbar här. Trodde att en terapeutisk/socionom-utbildning var obligatorisk för att man skulle få jobba med människor som mår dåligt. Men icke. De är så inkompetenta att jag faktiskt skulle klara av att "hela" mig själv bättre på egen hand!

Måltiderna ska vi inte ens tala om. Syftet med min vistelse här har varit att få rätsida på mitt ätande/brist på ätande. Personalens jobb ska egentligen vara att portionera ut mat till mig,så att jag får hjälp med det jag aldrig riktigt klarat av själv. Men det verkar inte vara något de bryr sig om. Som tur är så har jag en sån stark drivkraft inom mig,vill bli frisk. Vill flytta hem. Utan den drivkraften hade jag aldrig klarat det. Det är nämligen jag själv som får lägga upp maten på min tallrik. Jag själv som får se till att jag sköter det matschemat de ska hjälpa mig med.

Sorgligt att ett behandlingshem kan vara en sån stor besvikelse. Att de utger sig för att vara så specialiserade på all möjlig problematik,utan att verka ha en susning om ett skit. Det enda de lyckats med är att locka hit folk med alla möjliga psykiska besvär,utan att ha en aning om hur fan de ska hjälpa dem.