Tänk..

Tänk om inget hade hänt.
Om jag aldrig blivit utsatt för något ont.
Om min kropp alltid varit min,
om kroppen varit ren och helig.
Vem skulle jag vara då?

När jag första gången stoppade fingrarna i halsen födde jag en dotter som kom att följa med mig resten av livet.
Jag döpte henne till Bulimi.
Min förstfödda,Anorexian, fick konkurrens om min uppmärksamhet.
Jag har gjort mitt yttersta för att finnas till för de bägge två.
De har fått mitt allt.

När smärtan inom mig blev outhärdlig,
när kukarna de tryckt ner i halsen på mig fick mig att sluta andas.
När deras händer inte gick attt vätta bort från min kropp.
När jag var tvungen att skada,för att känna mig levande.
Ja,då placerade jag mig i ett fack.
En självdestrukitv tjej,
psykiskt instabil,omöjlig,ett hopplöst fall.

Jag kom att bli en börda för samhället med min smärta och sorg.
Jag straffades för min kamp mot demonerna,
låstes in och blev påtvingad terapi.
Tvingad att tala om de minnen som hemsökte mig,
tvingad att tala om det som smärtade allra mest.
När jag öppnat upp mig och låg kall på marken,
redo att sparkas på,
då fick jag flytta.

Oläkt,sårbar och panikslagen har jag kämpat mig igenom varje dag.
Har försökt skilja på minnen och verklighet.
Skuld och sanning.
Smärta och sorg.
Självföraktet dominerar,men sakta sakta sakta börjar jag rikta hatet mot de som förtjänar det mest
-de jävlarna som tagit mitt liv ifrån mig och smutsat ner min kropp.