En otillräcklig mamma

Min mamma är inte perfekt. Hon är inte ens i närheten av att vara perfekt.
Något som hon verkar vara rätt medveten om,trots att hon försöker låtsas som om ingenting så vet jag att hon lider.
Jag vet det för att jag själv är mamma nu. Nu ser jag allt det hon inte gav mig.
Kärleken hon gav var inte riktad mot mig,den var något hon gav för att få något tillbaka.
Hennes hunger efter kärlek och bekräftelse har präglat mitt liv.
Jag har försökt ta plats. Försökt få henne att säga att jag är bra,att jag duger.
Men så fort jag öppnar käften så avbryter hon mig med sitt eget pladder.
Hon pratar på om sig själv med en sån kraft att det verkar som att hon talar för sitt liv.
Att hon talar för att hålla lågan i mitt bröst brinnandes för henne. Verkar vara rädd för att om hon är tyst,så glömmer jag henne och hon tynar bort likt lågan som släcks.

Bristen på hennes uppmärksamhet har lett till att jag blivit lika svältfödd som hon på självkärlek och självkänsla. Jakten på bekräftelse och uppmärksamhet har blivit likt en drog för mig. Det har hindrat mig från att leva på riktigt. Känner mig aldrig hel,utan söker febrilt efter något att fylla tomrummet med.

Är så fruktansvärt rädd för att föra över min osäkerhet på min son. Att han ska drabbas av samma små-narcissistiska rubbning som min mamma delade med sig av till mig. Jag älskar min son mer än livet. Jag ser inte honom som något att fylla tomrummet med,ber på mina bara knän att han aldrig tvivlar på min kärlek till honom. Att jag kan ge honom den stabila grund han behöver för att ta sig igenom livet. Han är mitt allt.