Smärta

Känner hur den sprider sig. Den diffusa smärtan. Försöker låta bli att söka efter källan. Vill inte veta varför det gör så ont. Vill förtränga orsaken till smärtan.
Men det går inte. Ju ondare det gör,desto mer börjar tankarna bombadera mig. Minnena lägger sig likt em hinna framför mina ögon.
Hur mycket jag än blundar så försvinner inte bilderna,de är fastklistrade bakom mina ögonlock.
Det gör ont.
Vill inte minnas. Vill inte veta,men det går inte att låta bli.

Jag hör hur de andas. Ser hur deras ögon förvandlas till ett enda mörker. Känner smärtan när de tränger in i mig.

Vill inte känna efter om det är verklighet,eller om det är min hjärna som spökar. Männen blir allt fler och våldtäkterna avlöser varandra i ett tempo som gör det omöjligt för mig att stå upprätt.
Kan inte andas. Smärta.
Vill inte vara levande,när mitt liv innebär plötsliga besök av det som målat mitt förflutna i svart.
Jag försöker att inte känna. Vill fokusera på annat och slippa veta vem jag är. Vill inte veta att jag är dömd till en identitet som offer i resten av mitt liv.
Äter tills jag inte kan stå på benen,släpar mina trasiga ben in på toaletten och stoppar fingrarna i halsen.
Vill kräkas ut smärtan,men när fingrarna trycks in i halsen så är allt jag kan känna deras kukar som hindrar mig från att andas.
Vill sluta kräkas,så att jag kan återfå andningsförmågan,men maten i magen hindrar mig från att sluta.
Kräks tills toaletten fylls av blod.

Smärtan gör mig sällskap ner under täcket och jag somnar av utmattning.