En färgglad värld.

Fjäderlätta steg över en sidenbeklädd mark.
Kroppen är insvept i bomull,ögonen har fått en klar färg.
Mina läppar blottar tänderna i ett hjärtligt leende,
hjärtat slår i lagom takt och välbefinnandet sprider sig i kroppen.
Jag studsar,
studsar på små geléhallon.
Jag är liten på jorden,
men min lycka är enorm.
Jag älskar,jag skrattar och jag vet att känslorna är äkta.
Med fingertopparna smeker jag bomullen kring min kropp.
Omfamnar mig själv och vill aldrig släppa taget. Vill ta hand om mig själv. Vill att jag alltid ska studsa på geléhallon.

Jag har tagit ansvar för den lilla flickan ingen brydde sig om. Har satt hennes behov framför allt annat. Hennes sorg har varit tung att bära, men sorgen är lika mycket min som hennes. Ingen har velat henne väl, hon har lämnats kvar i min kropp -oförmögen att gå vidare.

Vem kunde tro att jag skulle ta till mig denna lilla tjej, med så mycket smuts och sorg i bagaget? Vem hade någonsin anat att jag vågade lyssna på hennes rop på hjälp?

Hon ville inte vara kvar här. Jag ville inte vara kvar här. Hon skrek ut smärtan och jag lät bli att ge henne den famn hon behövde. Vi vill härifrån och nu har jag äntligen skrivit ut mig! Nu ska jag rå om henne, jag ska låta henne gråta. Ska inte kräkas ut hennes ord. Ska inte förtränga. Vi ska hem igen och allt ska bli bra.

Lägger mig ned och låter kroppen slappna av. Känner på kroppen, jag alltid hatat. Känner på allt det De smutsat ner. Inser att det inte är något äckligare än en vanlig kropp. Min kropp är min nu. Den var Deras, men den har återhämtat sig och jag ska aldrig låta De skada mig igen.

Ställer mig och hoppar vidare på geléhallonen. Ler och skrattar. Äntligen är jag fri! Äntligen känner jag att jag börjar återfå livsglädjen. Sakta sakta sakta..