Jävla satans skit. Usla patetiska och låga ursäkt till människa!
Ja,det är det jag är. I alla fall så känner jag så efter att ha trillat dit igår.
-Igen.
Ville så väl. Ville vara den glada,pigga och "perfekta" mamman. En trygg mamma och en rolig sambo.
Lurades in i en orkan som fick mig att tappa fotfästet,
tog till flaskan.
Vet faktiskt inte varför jag gjorde det egentligen. En vanlig utlösande faktor brukar vara något slags nederlag,en bitande sorg eller en svidande tomhet i bröstet.
En annan faktor kan vara att jag anser att något behöver "firas".
Men varför igår? Jag såg inga tecken,så jag kunde inte ta skydd innan jag var fast.
Vet inte varför jag lät mig slukas.
Hade väl blivit för trygg i mig själv. För tillfreds med min tillvaro. För avspänd för att ständigt vara på min vakt,redo att slåss mot alla lömskheter som döljer sig under min tunna hud.
Har gått som på moln,tack vare alla mina framsteg. Men jag har glömt bort att titta ner. Har blundat för att det ibland samlas regn i molnen.
Jag har låtit bli att vara förberedd.
Hur ska jag nånsin hitta balansen?
Är jag deprimerad och kroniskt låg så leder min väg rätt ner i elden.
Är jag glad och harmoniskt så skuttar jag blint omkring elden
-varpå glödande kol bränner min nakna hud.
Hur hittar man balansen? :S Hmm,det är frågan. En sak är säker ialla fall. Och det är att jag funnit min väg i livet,det är vägen jag delar med Wille. Jag vet vilken väg jag ska gå,men jag vet inte hur man förbereder sig för allt som kan tänkas möta oss på vägen. Vet att jag skyddar Wille,med kärleken i mitt bröst,med kroppen som en sköld. Men hur skyddar jag mig!?
Skicka en kommentar