Inte ett ljud.

"Hjälp mig." Orden slår mot trumhinnorna och får det att eka i huvudet.
Men ut kommer bara tystnad.
Jag ligger som förlamad av skräck och låter det ske. Låter min barndom rinna ut genom hans fingrar.
"Hjälp mig." Ut ur ögonen strålar bedjan om hjälp. Orden reflekteras i spegeln och skär likt rakblad i ansiktet.
Jag böjer ner huvudet och gör det jag måste. Jag låter mitt liv spruta ner i toaletten.

Äter mig mätt på allt det vackra. En behaglig känsla sprider sig,

leendet går inte att hålla tillbaka.

Mina fingrar spelar en visa på din kropp, men det enda du hör är mina häftiga andetag.

Andetagen bildar en imma på det sköra glas som omger dig,

jag vänder bort huvudet.

Vill inte att du ska gå sönder.

"Hjälp mig." Jag känner benen vika sig,

men orden fastnar i tuggummit jag tuggar för att du ska vilja vara nära.

"Hjälp mig." Du har fastnat i mitt tuggummi.

Mina häftiga andetag och tuggorna jag tar,

hindrar mig från att höra ditt rop på hjälp.

Ditt rop¨på att bli fri.

Jag vet inte vart,

men nånstans därute så finns det någon som hör det jag hör.

Som ser det jag ser.

Som vill ha det jag kan ge.