Stuck in the dark.

Jag andas smärta. Jag ser mörker och jag smakar död.
Förakt.
Kroppen skakar och beröring är det enda jag ber om.
Jag vill bli berörd. Vill känna.
Men skräcken trycker in sina smutsiga klor i min strupe.
Mitt hjärta slår dubbelslag och jag vet inte om jag är upphetsad eller rädd.
Minnena är de första meningarna i boken om mitt liv. Meningar som ständigt återkommer,
meningar som aldrig låter texten få fritt spelrum.
Jag går vidare,men inom mig står jag kvar i samma gyttjepöl och stampar.
Jag vågar inte göra någonting.
Jag är så rädd.
Förakt.
Varför kan jag inte bara släppa alla hämningar?
Varför kan jag inte leva på Riktigt?
Är trött på att vara huvudrollsinnehavaren i en film om misär och tragik!
Glädjen jag känner stampas sönder så fort jag ser mitt ansikte i spegeln.
Njutningen blir till smärta när jag ser min kropp.
Allt blir ett mörker när jag minns vem jag är och varför jag är här.
Hjälp mig.
Rädda mig. Bär upp mig och ta mig bort ifrån gyttjan.
Trött på att leva på Låtsas.