Det tar aldrig slut.

Låsta dörrar..Nycklar som rasslar. Dörrar som smälls igen och höga ångestskrik.
Alla mådde vi piss. Alla var vi tvingade att bo under samma tak,
dela allt. Även ångest och smärta.
Många var der gånger då jag,med huvudet i toaletten, hoppades på att få dö.
Tog mig igenom 3 månader på Rebecka LVM-hem och sitter nu på ett behandlingshem i Uppsala.
Tror inte att något nånsin kommer att bli bra.
Dörrar smälls igen och jag ber till Gud att någon ska stänga ute all den kyla som jag utsätter mig själv för.
Jag vill vara fri,men vad är egentligen frihet?
Är jag fri när jag har möjlighet att komma och gå som jag vill?
Är jag fri,när jag har mina demoner som enda sällskap?
Nej,jag kommer nog aldrig att få smaka på friheten.
Mina demoner håller ett fast grepp om min kropp.
Hatar min bulimi,
samtidigt som den är min enda trygghet nu.
Och trygghet,ja det är något jag verkligen behöver nu.
Jag kommer inte att klara det här. Jag är för sjuk. För svag. För dålig.