Det ljus jag aldrig sett.

Rosor
med taggar över hela stjälkarna.
Taggar en redan sårig hand inte velat beröra,
av rädsla för att det ska ske igen.
Finns inte mycket mer blod kvar.
Genom en dimma vandrade jag,
länge.
Allt det gråa fick mig att se skönheten i det röda
och jag sträckte fram en hand för att smeka de vackra röda bladen.
Lena blad. fridfulla blad.
Min själ blev varm och jag kunde inte lämna det vackra jag just sett.
Medveten om taggarna och det blod jag inte längre är kapabel till att spilla,
medveten om att allt lika väl kunnat vara en illusion,
så tog jag rosen med mig.
hela stjälken,
allt.
Varför lämna en del av det som fick en att se annat än grå dimma?

Stjälken saknade taggar
och rosens röda färg fick mina sinne att vakna till liv.
En väg ut ur dimman,
en färg som ingav förtroende,
en stjälk utan taggar,
inget kommer nånsin att få mig att låta rosen torka.

Kommer jag nånsin finna något liknande igen?
något som får mig att känna,
att se
och att öppna mina slutna ögon.
Den vackraste rosen,
den jag omedvetet letat efter hela tiden,
var Du.

Jag är så glad. Jag är så tacksam. Jag kan inte tro att det är sant!
Så länge du vill,så kommer jag finnas här
och jag kommer att vårda rosen med mitt allt.
Du är helt unik,
du är en dröm man aldrig vill vakna upp ur.
Och snälla,om jag drömmer.. Om du inte existerar på riktigt,
då vill jag inte behöva vakna upp i den sedvanliga gamla gråa dimman igen.

Vill vara med dig,
men vet att en sån ovanlig ros som du behöver tid.
Jag behöver visa att jag kan ta hand om dig
visa att jag inte blir skrämd om det växer ut en och annan tagg.
V arje sak som sker med dig,
är en del av den historien jag vill vara en del av så småningom.

Du visade mig vägen ut ur dimman
och jag blev som förblindad av allt det vackra du har och är.
Tack.