Under bron

Under bron såg jag upp mot skyn.

Moln.

Jag rörde vid något jag trodde var värmen från din hud.

Men nej.

Sanningen var att det sköra glas som representerade oss redan spruckit

Och det jag rörde vid var spillrorna av det jag en gång trodde på.

Blod i handen under bron,

och inom mig lagras alla de minnen jag hoppats på att glömma.

Jag minns och jag minns.

Och för varje gång så blöder jag inombords.

Du var vacker. Du var fin och allt det rena jag ville ha.

Men något hände och de nya minnena som skär sönder inom mig är allt annat än fina och vackra.

De är inte rena.

Jag lider och väljer att le,

vill inte visa.

Inte visa att jag inombords snart förblöder.

Varför?!